Jag känner nu när jag inte har ridit ordentligt sen i sommras att jag blir loj, lite oengaserad och oplanerad:P
Men med hästarna behöver man inte låtsas, man kan bara vara. Jag kan skrika ut mina bekymrer under en skogstur. Jag kan rida bort bakfyllan. Jag kan rida mig till ett bättre humör. Hästarna älskar en lika mycket oavsett om jag säger att du är ful idag eller att jag älskar dig. Man tänker på dom och får ett leende på läpparna. Och det är det inte så många som kan.

Och tänkt, hur många mäniskor skulle stå ut med en i alla lägen?