Ja varför vart det Qvicken? Eftersom det inte var tanken från början.

Det började redan 2008 tror jag? Min kusin hade då ett sto, Angie, som var betäckt med Figaro R. Hon skull få sin egna framtida dressyrhäst, men varför ska planer gå som man tänkt? Therese hade fullt upp med barn och jobb och kom då på att tänka på mig. Jag hade en häst då, men han började bli gammal. Varför inte betäcka om Angie med en hopphigst så får jag min blivande hopphäst? Perfekt!
Efter en del funderingar bestämmde jag mig för att ta det erbjudandet.
Så nu var det bara att leta hingst. Jag bestämmde mig för hingsten Common Sense. Jätte fin kille!
När Angie hade ploppat ut en fin fuxkille så åkte vi därefter med henne till  semisstationen i Västerås för insemination. Hon tog sig på första? har jag för mig. Strunt samma. Hon tog sig i alla fall. Så nu väntade 11 månader, fulla av förväntningar, namnfuderingar osv.
Vi hade bstämmt att vi skulle flytta hem Angie till oss innan fölningen. Hon var beräknad i slutet av juni. Så i början på maj hämtade vi hem henne från min kusin. Det som väntade nu var veckor av hopp och förtvivlan...

Samma dag som hon kom upptäckte vi att det kom blod bruna flytningar och ringde då till veterinären som råde oss att du ut distriktaren. Hon kom ut och undersökte Angie. Det såg väl inte så värst bra, troligen hade hon fått någon infektion i livmodern. Men hon fick medicin och nu var det bara att hoppas att hon skulle klara fölet.

På väg hem från jobbet den 10 maj sitte jag och pratar telefon med mamma när jag kör ner på gården här hemma. Jag ser Angie, att det hänger något från henne, sen ser jag det ingen vill se. Min fölunge ligger död i hagen. Jag får lätt panik medans mamma försöker lugna ner mig via telefonen. Hon var nu ca 1timme hemifrån.
Ensam hemma så är det bara att försöka ta sig samman och reda ut vad det är som hänt. Jag ringer min veterinär Axel som frågar om efterbörden har kommit ut. Svarar att jag vet inte, jag har aldrig sett ett sto föla. Men ja jag vet inte. Han skulle skynda sig hem, men det tog ca 45-50 min då han var på jobbet. Han frågade även vad hon gjorde, jag savarde att hon ville rulla sig, och inte resa på sig. Axel sa att jag skulle gå med henne, försöka hålla henne på benen.

Där står jag med en död fölunge, en häst som inte vill resa på sig, utan bara rulla, själv...
Tur var kom Mats hem, mammas man, och kunde i alla fall vara med och visa lite stöd. Efter vad som kändes som en evighet så kom mamma hem i alla fall. Vi fortsätter med alla våra krafter få henna att röra på sig när till slut Axel kom.
Men han vart inte långvarig.
Han gick in i hagen tittade på Angie i två sekunder innan han konstaterade att hon hade livmoderframfall. Det är tydligen jätte ovanligt på häst. Han sa till oss att han måste hem och hämta saker för att kunna hjälpa till. Samt ringa en del samtal. Tur att han bara bor 5min ifrån oss.
Efter vad som känndes som en ännu längre evighet så kom han tillbaka.

Nu började kampen att rädda Angie. Han slet i bra många timmar, spolade rent hela livmodern, satte den på plats och var en sån fantastiskt bra veterinär och människa den kvällen!
Det var han som såg till att Angie lever idag och är en frisk häst.
När väl livmodern var på plats började nästa utmaning, att hon inte skulle få en infektion. Jag har aldrig vart med om maken att proppa i en häst så fruktansvärt mycket mediciner.
Ingen trodde väl att hon skulle repa sig. Jag kommer ihåg första dygnen, man var nere i stallet på kvällarna, livärdd att hon skulle ligga död i boxen.
Sen kom Axel ut varje dag i nästan två veckor för att spola rent i livmodern från smuts och blod. Första tiden var allt så rött och äckligt i påsarna. Jag trodde inte på Axel när han sa att dom skulle bli helt klara. Efter tre veckor eller något sånt så var dom det. Helt otroligt.
Jag hade fortfarande inte riktigt smält att jag inte hade någon fölunge, den var död. borta. Utan alla var så fokuserade på att rädda Angie.

Nu är vi i början på juni. Therese har satt ut Qvicken på annons för hon hade inte riktigt råd eller tid med två hästar och två barn. Hon hade köpare på honom. Folk som var villiga att betala det hon begärde för honom.
Men så hade mamma och Therese suttit och pratat om mig. Jag hade ingen häst. Varför skulle jag inte köpa Qvicken istället?
Jag ville ha en hopphäst, inte en dressyrhäst.
Både jag och mamma visste det mycket väl, men som mamma sa du komemr inte ha råd att köpa en häst. Jag skulle få köpa Qvicken till ett jätte bra pris, plus att jag fick honom på avbetalning.
Så vi bestämmde oss för att åka och hälsa på honom, se om det fanns någon gnista alls.
Jag möts av en liten busig fuxkille som jag föll för på en gång.

Det var väl redan kört innan vi hade bstämmt oss. Både rent ekonomiskt och känslomässigt.
Jag skulle inte ha råd att köpa en fin häst. Men jag föll för honom så två veckor senare så stod han hemma hos oss. Och jag vet, skulle han inte funka för det jag vill så kan jag sälja honom. Även fast jag blir alldels varm när jag ser honom och tycker om min häst så fruktansvärt mycket så kan jag alltid göra det.
Så Qvicken skulle aldrig hamna hos mig egentligen.
Men det kanske var menat att det skulle bli så här?
Kanske dog min fölunge inte förgäves?
Kanske är det meningen att vi ska göra våran resa tillsammans.

Så nu vet ni i alla fall varfrö hoppryttaren har en dressyrhäst:)